Så 5 veckor kvar till mitt BF och ju mer ja tänker på de desto mer känns de som
att bebben kommer jävlas me mig å ja kommer gå över.
Bara för att lixom.
Ja va iaf hos BM i tisdags ju, väger nu in på 65,3 kg, så ja hade gått upp
runt 2 kg till, men de gör inte så mkt....
Ja visste ju att ja hade växt då kläderna, framför allt tröjorna,
ja hade på mig för 2 veckor sen (och som passade ganska bra),
numera ser ut som magtröjor.....
Nåja...de e inte länge kvar nu, å ja tänker sluta klaga.
Magen mätte 35 cm, så precis där ja ska va...hjärtljuden låg på
150 slag/min och mitt blodtryck va 125/75, vilket ja fortfarande tycker e högt,
för mig, men de e aldrig nån som säger nåt så....
Om 2 veckor, den 9 Nov e de UL som gäller å då får vi se hur stor eller lten bebben e,
och va som kommer hända efter de...
Jag tror själv inte att ungen kommer va så stor, men sen kommer h*n växa som fan
sista veckorna så ja kommer endå ha problem me förlossningen....
Ja bara känner de på mig att de kommer bli tuuuuuungt dom sista veckorna,
de e de ju alltid.
Men hur som helst så låtsas dom ff inte om att ja säger att ja ABSOLUT INTE vill göra kejsarsnitt,
utan att ja vill bli igångsatt tidigare än mitt BF om bebisen e stor...
"de kan vi prata om nästa gång", jodå, så har dom sagt sen vecka 20 typ.
Äsch....Vi får väl se.
Hon kollade mig iaf å ja va inte öppen nåt å huvudet va högt upp sa hon,
så de kändes bra, me alla förvärkar ja haft så börjar man ju undra...
Men hon sa att mot slutet så kan dom bli regelbundna i ett par dagar för att sedan
återgå till inte så onda förvärkar,
Annars mår ja realtivt bra efter våran olycka, jag har ont i ryggen, i axlarna och i benen,
de känns som träningsvärk ungefär, men mentalt så e de lite värre,
De spelas i huvudet hela tiden som en dålig film, och ja funderar hela tiden
på vad som kunde ha hänt, tänk om han hade sprungit in i min dörr istället för Livys,
då hade vi krockat, eller kört i diket, å de kunde gått riktigt illa,
tänk om vi hade kommit 2 minuter senare, då hade ingenting hänt,
tänk om, tänk om, tänk om, tänk om.
Å ja kan inte sluta.
Usch. Jag har iaf sovit gott inatt, så ja hoppas att de blir lite bättre ju mer tid de går...
Ja vet att ja oxå måste ge mig ut å köra igen snart innan de går för lång tid emellan så
ja inte slutar köra för detta...
Hur som helst nu e rutorna fixade och killen som va här igår å fixade dom sa att hela
dörren va intryckt så han ahde lite problem att få in rutan, men de gick till slut,
Så ja tänker tacka Gud igen, om å om igen, att vi mår bra, Livisen har inga fysiska/mentala men,
utan hon mår bra....
No comments:
Post a Comment